hej, jossan är mitt namn. jag är en gosig, kramgo tjej på 22år. jag står för den jag är och är inte rädd för något! jag föddes med ihopväxta tår, så tyvärr tyvärr så sitter jag i rullstol just nu. min dröm är att kunna gå på ett normalt sätt igen, jag kan gå lite men vinglar och tappar lätt balansen. men jag övar. övning ger färdighet som man brukar säga. saker som jag brukar göra och har som intresse är matlagning, och kolla på komedi filmer! just nu bor jag med min pojkvän, han respekterar mig och förstår mig. sanningen är att han är 43år! men åldern betyder inte något! bara man älskar varandra & umgås och mår bra tillsammans. alla ni där ute jag hoppas att ni får en bra framtid. bry er inte om vad andra tycker eller tänker, va starka! jag har kommit långt i livet. så ofta som jag fick höra "simhuds tårna" "missfoster" "missbildad" "fisken" "ankfot" och alla dom där hemska orden jag fick höra iskolan. en dag då jag satt i mitt rum, grät och grät. men då fick jag plötsligt kraft. jag skulle starta ett nytt liv. inte bry mig om vad dom sa, inte gråta. dom var inte värda mina tårar. jag bestämde mig just då i mitt rum att nästa dag skulle jag vara en ny stark tjej som skulle säga emot idioterna! jag skulle helt klart inte bry mig ett skit om vad dom sa, inte ta åt mig. jag är perfekt på mitt eget sätt, ingen är helt 100% perfekt! och bara för att man inte är som alla andra så betyder inte det att man är mindre värd. jag står på starka ben. Direkt när jag gick ut skolan så fick jag höra hur stark jag varit av en man, en man som nu är min pojkvän! ända sen han kommit in i mitt liv så har jag mått mycket bättre, ärren på min arm påminner mig fortfarande om den mörka tiden med dom där mobbarna i min skola! Jag är starkare än dom och det vet jag redan! Jag är starkare än någonsin och jag är stolt över det! i den mörkaste tiden då dom en gång faktiskt kom hem till mig och gick runt , runt mig i en cirkel och sa massa dumma ord, då sänkte dom mig till botten. när dom gått tog jag en kniv, var helt förkrossad och hade kniven mot tårna. jag orkade inte mer, jag var så svag i det ögonblicket. men sen kom jag tänka på min familj, dom som stöttat mig genom vått och torrt. då jag hade varit nere vid botten, och dom fick mig att må bättre, att se något gott med livet. nu, just nu. är jag stark starkare än dom mobbarna! jag säger en sak, och det är sant. jag är stark!

~ this is my story. my life right now.~